Life on the road....
Tristess upplevs vid avsaknad av stimulans.
Varken mina föräldrar(som snabbt börjar gå mig på nerverna!), min nya dator eller TV- serien Fringe kan tillfredställa denna saknad av stimulans! Kan det vara frånvaron av lagkamraterna och möjligheten att diskutera allting mellan himmel och jord? Möjligheten att få elva olika, men alla lika viktiga, synvinklar på såväl problemlösningar som oviktiga funderingar? Förmodligen...
Redan några timmar efter gårdagens match skickades ett ambitiöst träningsprogram ut till alla i laget. Himla skönt kan man tycka, ty utan träningsprogram skulle vi förmodligen alla gå under av hjälplöshet i den stora världen. Vi har nog alla tappat förmågan att själva planera våra träningar och möjligheten att fylla dagarna med så kallade "vanliga" aktiviteter känns som något gammalt grått barndomsminne.
Sommarens hårda träning har därtill gjort oss alla grovt beroende av den livsfarliga "drogen" endorfin. De inte så talrika vilodagarna känns mest skrämmande och istället för att kroppen tackar och tar emot svarar den med att bli ännu stelare än tidigare och smärtan och träningsvärken hinner dessutom ikapp lagom till den sömnlösa natten. Tack vet jag de åtta- två minuters intervallerna vi hade på schemat idag!
Men så sitter man här. Uttråkad och ensam. Längtandes efter tidiga mornar, stenhårda träningspass och ytterligare en blånagel. Skönt att det är läger snart igen!
#10
Varken mina föräldrar(som snabbt börjar gå mig på nerverna!), min nya dator eller TV- serien Fringe kan tillfredställa denna saknad av stimulans! Kan det vara frånvaron av lagkamraterna och möjligheten att diskutera allting mellan himmel och jord? Möjligheten att få elva olika, men alla lika viktiga, synvinklar på såväl problemlösningar som oviktiga funderingar? Förmodligen...
Redan några timmar efter gårdagens match skickades ett ambitiöst träningsprogram ut till alla i laget. Himla skönt kan man tycka, ty utan träningsprogram skulle vi förmodligen alla gå under av hjälplöshet i den stora världen. Vi har nog alla tappat förmågan att själva planera våra träningar och möjligheten att fylla dagarna med så kallade "vanliga" aktiviteter känns som något gammalt grått barndomsminne.
Sommarens hårda träning har därtill gjort oss alla grovt beroende av den livsfarliga "drogen" endorfin. De inte så talrika vilodagarna känns mest skrämmande och istället för att kroppen tackar och tar emot svarar den med att bli ännu stelare än tidigare och smärtan och träningsvärken hinner dessutom ikapp lagom till den sömnlösa natten. Tack vet jag de åtta- två minuters intervallerna vi hade på schemat idag!
Men så sitter man här. Uttråkad och ensam. Längtandes efter tidiga mornar, stenhårda träningspass och ytterligare en blånagel. Skönt att det är läger snart igen!
#10
Kommentarer
Trackback
